Jag hatar mänskligheten.
kap 2Samma natt satte jag mig i fönstret, lät klumpen i halsen brista om och om igen.
Det blåste så kallt, och mina fötter vart iskalla.
Du kom.
Dom kom springandes nedanför mig, satte dig på knä och började skriva.
Eftersom mamma och pappa hade både öppet fönster och jag satt vägg i vägg med dom, så skrev du sms hela tiden.
Jag minns inte hur länge du stod där, men jag vet att jag bad dig att gå.
När jag sen inte såg dig längre, brast det ännu en gång.
Trotts att det var jag som bad dig gå, kunde jag inte somna.
Jag sprang upp till fönstret hela natten för och kolla om du kom tillbaka.
Jag kan inte blunda, jag vill inte se dom filmerna som spelas upp så fort jag stänger mina ögon.
Jag vill inte se det som hände, jag vill inte föreställa mig hur det såg ut.
Jag vet dina ansiktsuttryck, jag vet din kropp.
Jag kan allt det där utantill, jag kan helt enkelt inte accceptera det som hände.
Det hade inte jag med och göra, men fan va ont det gjorde.
Svket, gjorde ännu ondare. Jag försvarade dig, IGEN.
Du blåste mig IGEN.
Nu orkar jag inte tro på nånting.
För jag hatar mänskligheten.
