''DRA ÅT HELVETE!''
INGENTING är det man tror.Jag är så jävla trött på att tro jag ska sluta tro, jag orkar inte bli besviken.
Ändå blir jag det gång på gång på gång, när fan ska det sluta?
Är det vad jag är värd, falskhet o tårar?
I så fall, säg det rakt ut!
Nu.
Kap 1.
Sängen är precis lika stor o ensam som alla andra dagar, jag stör mig lite på att jag har barnpornografi på mitt täcke och kudde. Men det är inget som roar mig, det ger mig inte ens ett litet leénde. Det blåste bort i skrik o besvikelse.
Att skrika och känna hur klumpen i halsen kämpar för att inte brista är hemskt.
Måste hålla emot, kan inte gråta nu.
''Skyll dig själv'' Tänker jag för mig själv.
Jag kanske måste se det så, skyll sig själv! Varför förtjänar jag ärlighet och kärlek? Vad har jag gjort som gör att jag förtjänar det.. egentligen.
Allt hände så fort, allt inom mig fanns kvar. Men jag ville inte få mer problem jag klarade inte av det.
Det enda jag krävde var ärlighet.
Det är tydligen för mycket.
Ingen kan säga att den känner mig, hur ska nån kunna känna mig när jag själv inte gör det?
Vad är jag, vem är jag, vad fan vill jag?
Jag vet att jag inte vill ha det såhär, ensamt, kallt, tyst.
Tystnad säger så mycket mer än vad vissa tror.
När det är tyst tänker jag mycket, Mycket! När det är tyst hör jag mina tankar så tydligt att det skrämmer mig.
Det skär i mig, du skär i mig.
Josephine har kanske rätt ''Ingen människa kan laga en annan människa''.
Ingen kan laga dom sår som just nu är upprivna.
Igen.
Så blodet strömmar, hela tiden. Det slutar aldrig.
Nu är det för sent, det är för sent att försöka hela.
Jag är trasig
